God kväll. Detta är mitt första inlägg på den här bloggen, men jag har nog sammanlagt närmare 10 bloggar som inte längre används.

 Jag är en ung kvinna på 18 år och jag går sista året på gymnasiet med utbildning som stylist. För ett och ett halvt år sedan ville jag resa till USA och bli superstylist a lá stylistJonas. I mitt liv skulle det finnas en dyr bil, stor villa och så mycket kläder och skor att jag skulle kunna simma i det och pengarna skulle få hagla in och jag skulle vara en av de snyggaste kvinnorna i stan.

 Idag ser mina drömmar och mål helt annorlunda ut. Jag känner hur tårarna vill tränga fram när jag tänker på det. Visst verkar det spännande att få träffa kändisar och själv bli känd och rik, men jag kom till en punkt då det inte längre kändes viktigt. Jag sa till min mamma: "Världen kommer inte direkt förändras av att jag kletar foundation i ansiktet på folk...Jag vill göra något som faktiskt betyder något och stylister finns det ju gott om ändå". Mina föräldrar blev lite smått upprörda, men tog inte det hela på alltför stort allvar. Det var roligt med smink och hår och jag är, utan att skryta, rätt duktig på det jag gör. Men det saknar en mening.

 För ett år sedan, efter mycket turbulens i skolan som ledde till att jag fick börja studera hemifrån, låg jag i sängen hemma hos min dåvarande pojkvän. Hästfilmen Seabeascuit gick på tv och jag, som när jag var liten, ville bli jockey, fick en nostalgitripp utan dess like. Vi kollade på hästfilmer hela dagen och jag fängslades av djurens ståtlighet och skönhet. Senare på kvällen berättade jag för honom om hur min pappa drev ett företag när vi bodde uppe i värmland, med turridning i skogarna och hur han alltid fick de hästar som ingen annan ville ha. Jag berättade om min pappas naturliga förmåga att kommunicera och förstå hästar och det var då det började. Jag ville också hålla på med hästar, på det naturliga sätt min pappa gjorde.

 Jag har varit i kontakt med hästar så gott som hela livet. Jag började rida när jag var 3-4 år på grannens shetlandsponny som hette Fridolf. Tyvärr minns jag honom inte, inte mer än hans namn och att jag var ute och red och min mamma höll i repet. De ville köpa honom, men varför det aldrig blev så vet jag inte.

 Totalt har jag haft 6 hästar, 3 är fortfarande i min ägo och jag har stått som ägare på 3 av de hästarna. Min allra första ponny lever fortfarande och går tillsammans med en gammal vän, en annan gick bort när jag var 13 år gammal, hon var 32, och en annan fick jag tyvärr sälja.

 Ni ska få bli presenterade för mina hästar, men först en introduktion av vad jag vill åstadkomma med mitt liv.

 Det är inte många som ser det. Det är långt ifrån alla som lägger märke till hur många hästar lider när vi rider dem, piskar dem, drar dem dit vi vill. Det är nästan ingen som ser att vi ställer krav på krav på krav på krav på våra hästar, men aldrig frågar vi dem om något. Vi säger "Kom hit." istället för "Vill du komma hit?". Vi säger "Öppna munnen" istället för "Kan du tänka dig att öppna munnen?". Vi säger "Gå på transporten." istället för "Vill du gå på transporten?". Vi säger "Dumma häst!" istället för "Vad blev fel?".

 Som jag har fått uppleva det, så är människor otroligt dåliga på att förstå. Vi är tillochmed dåliga på att försöka förstå. Vi klagar på hur andra beter sig, utan att försöka förstå varför de beter sig som de gör. Det jag vill göra, är att öppna upp för människors förståelse för varandra och även för djur. En häst kan inte med ord tala om för dig att han har fått stryk av sin tidigare ägare och blir rädd och vill försvara sig när man håller i redskap. Han kommer att visa det, men kommer då troligtvis att få höra att han är farlig, aggressiv och ingen kommer vilja gå nära honom.

 Jag vill lära mig att kommunicera med hästar, så att jag kan lära andra att kommunicera med hästar. Jag vill förstå hästarnas natur, deras psyke, deras berättelser och innersta väsen, så att jag kan få lära andra.

Hästarna:

Jazzman

Utan tvekan den som har lärt mig mest om att utmana mina rädslor, att jag klarar allt, bara jag vill. Den här stilige herrn är ett gotlandsruss på 16 år och är föl efter våran Jasmine som min syster hade för många år sedan. Vi sålde honom då vi skulle flytta, eftersom alla sa att mina föräldrar inte kunde något om hästar och aldrig skulle kunna hantera honom som unghäst. Min pappa bar in Jazzman i stallet när han hade fötts och på den tiden var min pappa livrädd för hästar. Han gick inte i närheten av dem förrän Jazzman låg, nyfödd och hjälplös i hagen. Mamma och pappa började, egentligen ganska så med detsamma att vänja Jazzman vid grimma, han fick stå uppbunden jämte sin mamma och bortstas och de gick på promenad med honom när de ändå gick ut med hunden. Alla byns hästdamer var bestörta, för så kunde man tydligen inte göra...Jazzman var en riktig buse, men han krånglade aldrig och mina föräldrar förstod inte varför alla blev så upprörda.

Men som sagt, så såldes han på grund av grupptrycket. Det var ett stort misstag. Delvis åkte han dagligen på stryk utav de andra hästarna som han sattes ihop med och ingen kan säkert säga vad de nya ägarna gjorde med honom, men när han åter såldes till en 10 årig flicka så var Jazzman mycket rädd och väldigt arg. Jag har fått berättat av en god vän, som var med under Jazzmans rehabilitering, hur Jazzman försökt klättra över meterhöga stängsel, samt försökt gräva sig ut under av rädslan för den 10 åriga flickan. Som tur var fick ett par år med Lisbeth Jonsson Jazzman att lugna ner sig och bli en riktigt duktig liten ponny inom westernridning och natural horsemanship.

 Idag vaktar Jazzman sin box och sin mat mycket noga, han gillar inte främlingar, särskilt inte män och barn. Han ger dig alltid intrycket av att han vill försöka döda dig när du kommer nära. Precis som med mig själv, så är det inte många som förstår honom. Jag vet hur det känns att ständigt bli missförstådd, hur det känns att ingen, någonsin försöker se under skinnet på en, hur det känns att vara ensam, utan vänner och utan någon som förstår.

 Vår relation kan aldrig ersättas, jag kan aldrig sälja honom. För likväl som jag är den enda som förstår honom, är han den enda som förstår mig.

Tösen

Den här speciella damen är på pappret min pappas häst, men har senaste halvåret varit min häst. När jag började hålla på med hästarna igen var Tösen mer buffel än häst. Hon var vänligt sinnad, men hade ingen respekt för mitt utrymme, hon förstod inte vänta och klampade bara på som hon själv önskade. Att rida henne, kom inte på fråga för min del. Jag fick helt enkelt inte rida henne för pappa. Han sa att jag kanske, någon gång, när jag blivit riktigt duktig, skulle få rida henne, men enbart i skritt eftersom jag aldrig skulle kunna stanna henne. Så jag markarbetade mycket och jobbade hårt på att hon skulle få respekt för mig och sluta gå på mig. Nu i efterhand kan jag också se att jag är ganska fumlig när jag hanterar hästar. Det ser långt ifrån elegant ut. Tösen, som är en väldigt känslig häst, blir givetvis själv då väldigt klumpig. Nu, när jag är mer säker i min roll som hästägare, är det som en dans att hantera Tösen. Och det menar jag bokstavligt. Om jag ska föra henne in eller ut ur hagen så ser jag till att ta stora, svepande rörelser och att jag leder henne dit hon ska, som en riktig dans och nu är det aldrig några problem längre.

 Det där med att jag inte fick rida henne (det har jag fått höra sen jag var liten) trotsade jag när pappa åkte till makedonien för några månader sedan. Jag knyckte hans häst och ni kan tro att jag galopperade. En sådan galopp kommer jag aldrig att få uppleva igen. Hon fick sträcka ut, för första gången på många, många år. Det var bara att släppa henne och låta henne göra det hon älskar mest. Att springa. Och jag fick stopp på henne.

Nótt

Här har vi vår nykomling i flocken, men också ledaren som skapade balans och harmoni i hagen. Detta är en så fantastisk liten häst som man bara måste älska. Hon är den enda hästen i flocken som jag aldrig behöver bråka eller ta diskussioner med. Med henne kan jag bara bli den där 8 åriga lilla hästtokiga flickan som flätar blommor i manen på sin häst. Hon är en 26 årig islandshäst och rätt liten, 132 cm. Men med sin runda, fluffiga mage och starka ben racear hon runt med mig i skogen och den lilla skiten älskar det. När jag köpte henne för ungefär 3 månader sedan så frågade jag om hon var snabb. Dåvarande ägare sa att hon inte var det, vilket var helt okej med mig, även om jag är ett fan av snabba ritter. Hästen var underbar och jag ville bara ha henne. Första gången jag red ut på henne och skulle testa en galopp så var det knappt att den stackars ponnyn orkade hålla gångarten. Hon föll hela tiden tillbaka i tölt och var helt slut efter 50 m. Jag började då fundera på om jag varit för optimistisk med mitt köp. Nu, tre månader senare ligger hon i kurvorna med mig fastklamrandes och tävlar mot grannens arabkorsning och det går knappt att få stopp på henne. En helt fantastisk dam som man bara kan ha kul med.